LÖS MERA PROBLEM
Att lägga mycket tid på problemlösning i matematik är enligt de flesta forskare och beprövad erfarenhet en framgångsfaktor för att nå goda matematikkunskaper. I Sverige har det lagts mycket mer fokus på detta under senare år som ett svar på dåliga resultat i olika undersökningar. Det gäller att få till en struktur kring arbetssättet där problemlösningen får en central roll i undervisningen där det övas kontinuerligt. Det finns en hel del möjligheter men också svårigheter att handskas med i detta arbete.
För alla som gått Matematiklyftet är EPA-modellen väl känd. Den är ju också applicerbar i många andra ämnen. EPA står för Enskilt arbete, Pararbete och Alla tillsammans. Den går ut på att man arbetat med problemlösningsuppgifter i tre steg. Först försöker man själv, sedan i par och slutligen gemensamt i klassen. Den ger en god delaktighet där alla måste försöka lösa problemet, diskutera med en klasskamrat och redogöra för sina tankar. Eleverna lär av varandra.
Metoden ger mycket bra möjligheter till förståelse, kommunikation och resonemang. Just pararbetet där man tillsammans löser uppgiften och förklarar för varandra är givande. Det krävs en hel del träning i gruppen innan det fungerar för flertalet. En tillåtande grupp är otroligt viktig. Man måste vara trygg och våga även om man kanske gjort fel. Det gäller också att man tänker på hur man delar in eleverna, speciellt innan de blivit vana med arbetssättet. Här kan man prova sig fram.
Om man vill lyckas bra med detta och hålla liv i problemlösandet behöver pedagogerna tid för samplanering. Hur gör vi på vår enhet/skola? Vilka svårigheter stöter vi på? Kan vi hjälpas åt med att hitta bra problem? Att lära av och med kollegor är en framgångsfaktor som tyvärr är svårt att hålla liv i. Tiden räcker inte alltid till. Just att hitta uppgifter som är bra och passar de flesta i klassen tar tid. De får inte bli för lätta och heller inte för avancerade om alla ska kunna tillgodogöra sig undervisningen. Att lyckas emellanåt är nödvändigt för motivationen och självförtroendet. Uppgifter på olika nivåer kan vara bra så att ingen blir inaktiv på grund av svårighetsgraden. Uppgifter som relaterar till elevernas vardag och intressen ökar deras lust och motivation.
Problemlösningen kräver också goda baskunskaper i stigande ålder. Det är svårt att lösa ett problem om du inte har metoder och verktyg. Min notering från högstadiet är att allt för många elever, trots år av träning, inte befäst många grundläggande kunskaper. Det ställer till det för dem. Risken att göra fel blir då överhängande och det blir självklart inte lika roligt. Här har vi en utmaning framöver då det känns svårare att motivera elever att träna och nöta in vissa grundläggande kunskaper.
Problemlösningen tar mycket tid, vilket det ska få göra. Det svåra blir då att hinna med alla nya moment och att träna in och befästa dessa. Det är ett dilemma man brottas med. Vad prioriterar man? Eftersom resultaten i matematik generellt bör höjas borde kanske mer av timplanen läggas på ämnet? Jag vet att vissa lärare har en stående problemlösningslektion var eller varannan vecka där man jobbar med EPA. Ska bli spännande att se resultatet av detta arbete i högre årskurser.
Läsförmågan ska heller inte underskattas i matematiken. För elever med svaga läskunskaper får problemlösningen ytterligare en dimension. Det är mycket som ska förstås och redas ut innan själva matteoperationen kan börja. Det gäller att förbereda och kompensera för dessa elever.
Det är viktigt att vi fortsätter utveckla och arbeta mycket med problemlösning i fortsättningen. Det skapar smartare elever som blir bättre förberedda för ett arbetsliv där denna förmåga troligtvis väger tungt.
Kommentarer
Skicka en kommentar