Kollegialt lärande i sambedömning av nationella prov

Denna vecka har en del av oss lärare som undervisar i engelska på högstadiet i kommunen åter igen samlats för att rätta de nationella proven i engelska. Två intensiva dagar där många frågor om bedömning och undervisning ligger i fokus. I mitt förra inlägg skrev jag om kollektivt lärande och detta inlägg skulle handla om hur vi arbetar med det på min enhet. Tanken är fortfarande att se på hur vi arbetar med det, men jag har skiftat fokus lite från min enhet till ett lite större perspektiv med tanke på just det jag inledde med - rättningen av de nationella proven, som får bli fokus för detta inlägg.

Som jag tidigare varit inne på i mitt första inlägg så blev kollegialt lärande ett populärt begrepp för några år sedan, men uppfattningen om vad det är skiljer sig åt beroende på att vi inte har en gemensam definition av begreppet. Den vanligaste är dock att pedagoger i samtal och samarbete med andra pedagoger utvecklar sin eget kompetens i en gemensam lärprocess, men resulterar sällan i ett gemensamt arbetssätt för hela arbetslaget. Om det är det målet är så är det snarare det kollektiva lärandet som är det viktiga, där vi pedagoger inte bara lär av varandra utan även skapar en gemensam förståelse och gemensamma slutsatser. Vi pratar ofta om att vi ska ha ett gemensamt språk och stå gemensamma med liknande rutiner för att få våra elever att känna sig trygga. Vad målet är kanske är nyckeln ändå; att det ska ha en positiv inverkan på elevernas lärande. Vägen dit kan se olika ut. 

Så tillbaks till rättningen av de nationella proven. I början när vi sätter oss ner för att rätta så knorras det en hel del över skolverkets bedömningsanvisningar, som många av oss anser inte stämmer överens med de kunskapskrav vi har att jobba mot. Det i sig är väl också ett slags kollektivt lärande, där processen är gemensam och målet gemensamt. Jag kan inte prata för mina kollegor, men för mig så är rättningen av de nationella proven både en bekräftelse men samtidigt enormt lärorikt för mig. En bekräftelse i den mån att man, oftast, kan se att det man arbetat mot de senaste tre åren faktiskt har nått fram och lärorikt då man kan se om det finns områden man har missat. En av de frågorna vi besvarar i utvärderingen av rättningen är vilka utvecklingsområden vi ser utifrån elevernas resultat. Och det är väl här det kollektiva lärandet kommer in till viss del. Det ger oss en möjlighet att prata och ge varandra tips på hur vi kan utveckla vår undervisning för att nå ett positivt resultat i elevernas lärande. Det är också något som vi har alldeles för lite tid till. Man upptäcker också vilka duktiga kollegor man har och hur vi skulle kunna berika vår undervisning om vi hade tid till att sitta ner och diskutera vad vi gör i våra klassrum. Rättningen ger oss också en gemensam syn på vilka kunskaper eleverna förväntas ha i ämnet.

Man kan jobba med att utveckla sin kompetens på många olika sätt och här har skolutveckling oftast sin plats, men utmaningen är att skapa en god lärmiljö i vardagen för vårt kollegiala lärande och att hitta tid för den som t ex när vi sambedömer de nationella proven.